Staden Podcast

Vi vandrar genom Thessaloniki med dubbel blick. Lägger två kartor över varandra. Och bägge visar på flyktens stadsgeografi. 1922-23 tvingades över en miljon kristna greker bort från sina hem i Mindre Asien. Mer än hundratusen av dem hamnade i Thessaloniki. Och nu har samma väg över Egeiska havet, eller genom Thrakien skickat människor i desperation till Thessalonikis hamn och till Makedonien i norra Grekland. Flykten är en fysisk realitet i Thessaloniki. Närmast varenda stadsdel är planerad och uppförd för och av flyktingar. Ett omfattande bosättningsprogram, understött av Nationernas Förbund, skapade den moderna staden. Dess urbana morfologi bär temat ”flykt” inskrivet i alla mark- och fastighetstransaktioner. I den mörkare bluesen - Rembetiko-musiken - som spelades i grekiska hamnstäder under mellankrigstiden, kallades Thessaloniki för ”De fattigas moder” eller ”Flyktingarnas stad”. Vi besöker uppsamlingsläger i gamla militärområden och rutnätsplanerade bosättningar för kristna bönder från Mindre Asien. Den

När vi är i en stad händer det ofta att en annan stad dyker upp. En stadsdel i Istanbul blir synlig i Neapel, en känsla i Rom påminner om en i Los Angeles, en konfliktpunkt i Södertälje liknar en i Amsterdam.Likadant är det med vissa frågor, de följer oss från stad till stad. Frågor om migration, om det gemensamma ansvaret, om gränser och grannskap.I det här avsnittet ville vi låta städerna möta varandra. Som en mixtape - ett blandband. Där vi valt ut fyra berättelser från fyra städer och satt ihop det till ett avsnitt. Vilka städer. Ja följ med så får ni veta. Det här är podcasten staden mixtape. En resa genom fyra städer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När folkskolestadgan kommer i Sverige 1842 är den en byggnadsstadga, alla socknar och församlingar ska ha en skola. Skolan blir den byggda överföraren av kunskap och kultur.Skolan är en plats i staden som alla rör sig igenom. Skolan är problemet och möjligheten vi alla lever med.Genom att se på de rum som planerats och byggts för barn når man in i de innersta strävandena av ett samhälle, man kan avslöja dess ambitioner men också se hur detta samhälle förändrar och omorganiserar sina grundläggande uppgifter.Vi vandrar genom en idealiserad pojkstad i Stockholms norra skärgård där unga gossar vid det högre allmänna läroverket från 1930-talet lajvar roller för att skolas in i stadens hierarkiska och givna ordning. En skola som vill stänga staden – en plats under stark förändring – ute. En plats där pojkar ska förbli pojkar.Men vi hittar också dess motsats. Folkskolor i Berlin, innergårdsskolor som kopplar upp sig mot stadens föränderlighet och ser som sin uppgift att lära barnen att sortera och förstå vad staden

I Neapel har de vilda gatubarnen blivit befriade. De har ockuperat ett torg: en fri och öppen plats, men i form av ett övergivet kloster. Eller ungdomsfängelse, beroende på vilken tidsperiod du levt ditt liv i staden. För Neapel är en kannibalistisk stad, den äter och livnär sig av sitt eget förflutna.Man undkommer inte gestalterna ur det förflutna i Neapel. Inte familjen man är bunden till och inte stadsdelen där man övar inför karnevalståget. Neapel binder och binder sina medborgare till sig. Allt betyder någonting, men det kan vara dolt för den som lever för mycket i nuet!Vi gav oss ut på Neapels gator och grannskap, följde en stad präglad av ett Europa före upplysningen - en teaterscen för en stadskultur som ännu luktar kyrkvalv och akvedukter, begravningsljus och bakugnar. Lager på lager av användningar och betydelser har format det Neapel som för tillfället flämtar i nuet, och som bara visar sig med tre meters siktdjup på överfulla gator. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi kommer till ett Rom som har mått bättre. Borgmästaren Ignazio Marino avgick i höstas. Han hade börjat städa upp i administrationen. Konspirationsteoretikerna ser hans avsked som en komplott. Rom är ett Brutussamhälle. Tragedin är ständigt närvarande i stadens berättelse om sig själv.Roms moderna historia – efter att staden blev huvudstad i och med Italiens enande 1870 – är en historia om politisk förmåga och oförmåga. Vi gav oss ut i Brutussamhället på jakt efter platser som byggts när politiken sökt en väg framåt, sökt att ena en stad som alltid tycks dras mot sönderfallet.I trädgårdsstaden Garbatella ser vi spåren av en tidig progressiv social-liberal politik på de gröna gårdarna. Vid de sociala arbetarbostäderna som imiterar de italienska lantliga villorna anar vi ett Rom som hade kunnat växa till en helt vanlig modern europeisk storstad, ett Wien eller Madrid.Istället kom fascismen. I Roms centrum rensade de fram de exklusivaste filéerna av stadens monumentala arv och skickade ut folket som bott där i

I städerna har drogbruket frodats, där har platserna funnits för ruset och berusningen. Vid sidan av en social eller biologisk aspekt av droganvändning finns en geografisk som har handlat om revir, gränser, subkulturer och hemliga tecken - redan 1916 kunde Pearce Bailey berätta om en ”frimuraraktig kooperation” mellan heroinbrukarna i New York. Opium och heroin färdades med globala handels- och migrationsströmmar och landade i Chinatowns och red light districts över världens städer. På 1940- och 1950-talet både upphöjde heroinet jazzkulturen i USA, men förstörde samtidigt individer och grupper.Drogtrafiken har fortsatt fängslat både brukare och langare i beroenden. I Görlitzer Park i Berlin Kreuzberg står killar från Västafrika och säljer av sina resor till Europa. Men även de mest toleranta samhällen – som Kreuzberg – ser drogdealandet tära på vardagen.I Sverige följer vi småstadsalkisen och missbrukararkitekturen - från arbetarförfattarnas tragiska fyllon, via Plattans pundare till subkulturer i Norrköping.

I säsongens sista avsnitt undersöker vi bostadens filosofi: Hur hamnade hemmet så fullständigt i centrum av samhällsplanering och livsvillkor? Har det funnits parallella spår till marknad, spekulation och skuldsättning? Och hur präglas våra idéer och drömmar om boendet och hemmet av de finansiella systemen? Från Martin Wagners bostäder "utan fett" till rullväske-nomadernas Airbnb-besök. Från det primitiva borgerskapets våningar till den uppkopplade oljeriggen – hemmet – i delandets ekonomi. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På en bar i stadsdelen Ziskov är religion punk. Den hussitske härföraren, den enögde, Jan Ziska är tillsammans med sin andlige ledare Jan Hus – båda från 1400-talet – själva urdissidenten. Deras uppror mot den katolska överheten – även folket ska dricka av kalken och förstå det predikade språket och ingen ska kunna köpa sig en plats i himlen – var början på berättelsen om det tjeckiska folkets idé om att de var satta på jorden för att stå för jämlikhet, humanism och på den vanliga – lilla – människans sida. Varför ska det annars finnas tjecker, frågade sig både republiken Tjeckoslovakiens första president Masaryk som den första efter kommunismen Vaclav Havel.Vi reser runt i ett Prag präglat av idén om den vanliga lilla människan. Från Solidarita, det första försöket efter andra världskriget att bygga för idén om denna människa, vidare ut i de allt större panelaky-stadsdelarna, byggda mellan 1958 och 1994. Stadsdelar av den typ som i alla andra europeiska länder stått för segregation och sociala problem. I Pra

Bron är sinnebilden för gränssituationer. Och när människan erkänner att det finns en uppdelning som hon vill överkomma; det är momentet som skapar bron. Sociologen Georg Simmel skrev i ”Brücke und Tor” om människan som stigfinnare och samhällsskapare, om bron som konkret förbinder rum med handling. En typologi som ställer rum till förfogande och öppnar upp staden. På platsen där flest passerar.Redan vid första steget på en bro förs din vikt över ett tomrum till andra sidan. Vi har sökt efter broar som förenat, men som även separerat städer. Broar som förstörts och återuppbyggts. Som den i Mostar, som vid återkomsten blivit mer symbol och turistattraktion än ett verktyg. Vi har besökt brostadsdelen Husby i Stockholm, och frågat oss om planeringen var en eftergift eller i förlängningen ett farväl till bilsamhället. Och vi har sökt efter de förlorade broarna i Nantes, när Loirefloden fylldes igen och staden fick en present den inte ville ha.Det är gåtfullt exakt hur tyngden, den levande och döda, tar sig genom

Det finns en historia om Kalmar som kanske borde vara mer glömd än den är. Men hur staden än letar andra berättelser dyker den upp igen och igen. Det är en berättelse om att vara viktig, att vara i centrum, att vara nyckeln till ett helt land, som Kalmar var fram till 1658. Att Kalmar aldrig riktigt tycks kunnat göra sig fri beror på att den staden inte bara var en storslagen idé, utan faktiskt en gång blev byggd. Slottet vakar över Kalmar. Liksom Tessins barockkyrka på Stortorget i den nyanlagda staden på Kvarholmen. Kalmar har en kostym som behöver sys om, men tiderna växlar och inget har riktigt passat under åren som gott. Bara formen är kvar från epoker då Sverige var riktat mot sydost.Vi klev in i en stad som i mitten av 1800-talet kastade av sig sin befästningsgördel och gjorde ett första försök att bli sig själv. Vi sökte i spåren av de här försöken. I de radstående husen byggda av arbetare, ritade av stadens första stadsarkitekt J Fred Olsson, strax efter 1900. Vi hittade spår i de nu nedlagda prefab-

Människan är inte ensam i städerna. Det finns en djurens kulturhistoria och där spelar urbanisering och stadstillväxt en avgörande roll. Det ”vilda” är något förhandlingsbart och djuren är ofta lika anpassningsbara som människor.Vi undersöker gränssnittet mellan människa, djur och stadsmiljö genom en mikrosociologisk studie av hundpromenaden. Därefter ser vi vad som hände med hästen - modernitetens kanske mest marginaliserade varelse - för vars skull planering, arkitektur och ekonomi genomsyrade samhället, fram till förbränningsmotorn lösgjorde hästens intima band med människans vardag.Slutligen går vi på zoo och försöker kika in i den bur som successivt försvann under 1900-talet. Vi frågar oss: varför skäms vi fortfarande? Är det för att vi inte kommer undan insikten att den ekologiska teatern är ett övergrepp? Och går det att planera för ett annat förhållande mellan djur och människa nu när naturens alla former har vänt tillbaka med full kraft in i våra tidigare så antropocentriska – människocentrerade – sa

Sala hänger mellan Dalarna, Uppland och Västmanland, utan att riktigt höra hemma i någon av dem. En ensam stad. Sala grundades kring Sala silvergruva 1624; en renässansplan formad av holländska ingenjörer och matematiker. Eine Bergstadt. Perfekta kvadrater och perfekta rektanglar. Men det ideala skavdes snart ned mot verkligheten, och Sala tycks ännu sammanvuxen med sin landsbygd. Kring gruvan skapades ett stort slutet vattensystem, dammar och kanaler. Bergsmännen som byggde hus i den nyanlagda staden var lika mycket bönder med åker för självförsörjning och ängsmark utanför staden för sina djur. ”Sala var helt enkelt en ovanligt stor och hopträngd bondby”, skrev Eliel Löfgren om Sala på 1890-talet.Men under 1900-talet ömsade bondbyn skinn, esplanaden anlades, järnvägen kom, och en större kostym prövade, men Sala intog snart sin roll som glesbygd med en tät kvartersstaden.Idag söker staden en ny framtid, nya kontakter. Sala vill bli mindre ensam, haka fast vid pendlarstråken mot Västerås och Uppsala. Över åkra

San Diego och Tijuana befinner sig på var sin sida om gränsen mellan USA och Mexiko. Men i den globala ekonomin har städerna växt samman. Det rika San Diego, regionen med flest patent per capita i världen behöver fabriksstaden Tijuana för billig produktion och låglönearbete. Migranter, arbete och service, men också vatten, restprodukter och avfall känner inga gränser och de bägge städerna har länge varit oskiljaktiga i samma kretslopp.Vi följer den politiska ekvatorn från San Diego och Tijuana, till bland annat de spanska exklaverna i Marocko, som ställer samma fråga om vad gränser egentligen gör med städer och människor.Det tydligaste temat som följt oss genom vår USA-resa har varit gränser och hur svåra de gränserna är att bryta igenom. Men kanske finns nyckeln till hur man kan göra detta just här på gränsen mellan San Diego och Tijuana. Föreställningar om en gränsmedborgare börjar ta form. Det behövs nya föreställningar om vad det är att vara medborgare i USA. Den själviska staden har nått sin yttre gräns.

”Staden som brinner är Los Angeles sannaste bild av sig själv”, skriver Joan Didion i sin bok ”Slouching towards Bethlehem".  och fortsätter: ”Los Angeles väder är katastrofernas och apokalypsens väder”. Los Angeles har flera gånger i sin historia – ja kanske är det rentav en del av stadens identitet – stått vid en brant och sett ut över den stad som tycks på väg att gå under. Det brinner i bergen, inget regn i i ökenområdena på fyra år. Till slut nådde bränderna ända in över motorvägarna. Men på många håll i staden pågår en kollektiv rörelse för att förändra stadens hårda utnyttjande av sitt landskap. Den ensamma bilisten förvandlar fortfarande sin bil till ett andra hem, till ett väntrum på den stillastående motorvägen. Men allt oftare har hon börjat åka metron - "the new thing" -  och hamnar där bredvid människor hon aldrig träffat och på platser som hon aldrig besökt. Kanske tar denna Los Angeles-bo till och med cykeln emellanåt. De övergivna offentliga trapporna från Roosevelts 1930-tal som finns i stade

Los Angeles är i omstöpning. Vi bläddrar i stadens gigantiska adressbok och finner att vägarna och broarna är farbara över den torra floden som länge delade staden i det framgångsrika, attraktiva och vita väst – och det obetydliga, fattiga, och latinopräglade öst. Metron byggs ut och downtown har gjort comeback. Mariacchi Plaza, där musikerna visar upp och säljer sina färdigheter inför helgens fester, har plötsligt blivit intressant för investerare och spekulanter som aldrig tidigare skulle ha funnit något av intresse i East LA. I Boyle Hights mobiliserar man försvaret och väcker politikern Cesar Chavez och filmstjärnan Cantinflas till liv. Vi vandrar med Joey Pallares genom muralmålningarna i stadsdelen Estrada courts, och förstår att Los Angeles för många är en stad långt bort från havet. Och att fonden av palmträd är lätt att stjäla och placera någon annanstans, om efterfrågan kräver.Vi följer också den framtidsspirande efterkrigsfloden av husköpare med billiga bostadslån till San Fernando Valley, en småt

Vi reser uppåt i Chicago. Tar hissen upp till sextonde våningen, till hörnkontoret i The Reliance Building, en av de första skyskraporna, byggd mellan 1890 och 1894. På sextonde våningen kunde kontorsmannen lämna den svarta snön, röken, arbetet nere på gatan. Författaren Robert Herrick skriver, ställd inför den växande staden Chicago, att här måste människan ”glömma att jorden är vacker”. Här är människan är alltings början och alltings slut. Här betvingar man naturen. Ingenjören blir den nya guden i Chicago. Den som lyfter byggnaderna i staden fyra meter för att bygga avloppssystemet och som sedan när staden fortsätter växa vänder på Chicagofloden. Som Herrick skriver, ”människan måste göra allt”. I Chicago möter vi idén om den ekonomi som ska bygga den amerikanska staden, kapitalismen och dess skyskrapor, men också socialismen – den amerikanska varianten av den. På Halsted Street kliver vi in i Jane Addams sovrum i The Hull House. Jane Addams drev på Halsted street en Settlement, en social rörelse där akade

Den subtropiska naturen hänger tung över Savannah, solljuset silas genom den spanska mossan som draperar ekträden på torgen och längs gatorna. Det är en stad som skapad för särskilda tillfällen; bröllop och examen - en skulpterad urban teater som delvis verkar ha gjort slut med den omgivande världen och sjunkit in i sig själv, med sin minnen av krig och spökhistorier från havet och flodlandet.När Savannah anlades av den brittiske generalen och kolonialisten James Oglethorpe 1733 var det som en rutnätsstad för en homogen brittisk befolkning; en stad uthuggen ur träskmarken. Stadsplanen bestod av byggstenar som upprepades om och om igen, med identiska kvarter. I mitten av varje byggsten – eller stadsmolekyl – låg ett torg. Runt detta torg låg offentliga byggnader på var sin sida och på de återstående sidorna smala bostadshus. 24 torg med 162 stegs mellanrum. Oglethorpes plan var en genialisk expansionsplan och anpassade sig till århundraden av stadsutveckling. Men när den okontrollerade kapitalistiska markhande

Baltimore är staden som var på väg tillbaka, som är weird and gritty, och där man kan ha råd att köpa ett radhus, sitta på den låga yttertrappan - the stoop - i kvällsbrisen och dra sina berättelser, odla sina märkliga projekt. Men med upploppen i maj 2015 fick allting börja om från igen, med en delad, misstänksam stad. Som det egentligen alltid har varit. Vi återvände till Baltimore och fann ursprunget till boendesegregation och strukturell rasism längs McCollough Street, och i stadens unika bostadslag från 1910 som förbjöd svarta och vita att bo i samma kvarter.Baltimore har varit en innovativ verkstad för hur man kan dela upp, isolera och exkludera människor. De mest framgångsrika produkterna har sedan exporterats till andra städer. Ett samtal om Baltimore är alltid ett samtal om gränser, på liv och död.Men vi fann också det motsträviga hoppet. Konstnärinnan Stewart Watson köpte en fabrik för att ljuset föll in så andlöst. Och med årens lopp fanns där plötsligt en social ankarpunkt i staden; en vacker, til

Det här är podcasten stadens femte och sista vykort från vår resa genom USA.Det har varit en resa som trots de olika städerna visat sig innehålla en hel del gemensamma teman.Ett av dessa teman är gränser, gränsen som den idén om the frontier som är en så viktig del av den amerikanska historiska myten – gränsen mot det vita arket det oupptäckta landet – en berättelse som fortfarande återkommer i städer idag, men också gränser mellan grannskap, hårdnade gränser mellan rika och fattiga. Vi har också stött på en stark vilja att kliva över och lösa upp gränser. Och ingenstans blev det här senaste – paradoxalt nog – så tydligt som vid den tydligaste gränsen av dem alla, den mellan mexiko och USA. På varsin sida om den mexikanska gränsen ligger San Diego och Tijuana. San Diego betraktad som en av USAs härligaste städer – sol, surfing – med sin slogan Americas finest city och Tijuana ofta demonterad som en stad präglad av drogkarteller och kidnappningar. Gränsen som separerar Mexiko från Amerika är med sina 330 överg

Skid Row i Los Angeles, stadsdelen där stadens hemlösa rört sig och sökt skydd sedan 1860-talet när järnvägen drogs in till staden. De missioner som finns här har funnits i över 100 år. en hel infrastruktur har byggts upp kring de som samhället inte lyckats fånga upp. En av dessa organisationer är School on wheels. Agnes Stevens, en före detta nunna och lärare, startade School on wheels 1993. Då bland annat med visionen att överhuvudtaget låta hemlösa barn få gå i skolan – något de då inte hade rätt till. Idag har man 900 volontärer som arbetar med att resa runt och ge hemlösa barn undervisning där de för tillfället befinner sig. Man har också en undervisningslokal på Skid Row dit man hämtar barn efter skolan. Matt Raab från School on Wheels tog oss tog oss på en vandring genom den infrastruktur som utgör den här communityn, som många kallar sitt hem. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.