Staden Podcast

Förväntningarna ligger i luften ovanför de laga radhusen när man reser in i Blackpool. det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag kanske hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Garde

I norra England startade den moderna världen.Där låg industrialismens och klassamhällets vagga. En grön ö i Atlanten födde ett fram ett nytt samhälle över kolgruvor, kvarnar, vävstolar, ångmaskiner, fabrikshammare, brännugnar. England hade länge en särställning. En måttstock, en föregångare – för ekonomin, demokratin och välfärdsstaten, för det europeiska världsherraväldet. Men med tiden har särställningen försvunnit, landet verkar präglas av slitningar och ilska, populism och misstänksamhet.Idag är England på väg att lämna Europa – eller kanske ändå inte.I tidevarvet av Global Cities, sög London all åt uppmärksamhet. Men stora delar av England och landets mindre uppmärksammade industristäder, hamnstäder, nöjesstäd, har närmast blivit osynliga.Samma fråga som hade tagit oss till Balkan för drygt ett år sedan väckte vår nyfikenhet inför norra England: Vad har hänt med samhällena? Vilka stigar från det förflutna leder fram till städerna i dag? Vad har skapats? Vad har förstörts? Vilka bor i husen? Hur låter mus

Huskvarna ligger kilad mot den skogklädda förkastningsbranten som störtar ner mot Vättern. En bit bortanför och nedanför ligger Jönköping vid vattennivån. 1689 flyttade den vapentillverkningen för den svenska armén man under en tid drivit i Jönköping – Jönköpings faktori – till en ny plats. Kraften i vattnet i Dunkehallaravinen i Jönköping räckte inte till för att borra piporna. Man sökte och hittade en större höjdskillnad. Där uppe invid förkastningsbranten, vid fallen vid Huskvarnaån. Där hamnade den vapenfabrik som blev början på Huskvarna.I Jönköping hade holländska ingenjörer vid den här tiden upp 1600-talet under en tid ritat på stadsplaner som skulle vara försvarsanläggningar, taggiga vassa bastioner och kanaler mellan Munksjön och Vättern.Vi åkte upp från Vättern, upp för branten till det Huskvarna som började där i stormaktstiden. Men som sedan dess varit en nästan obruten historia av att göra saker, saker man använder, i ett företag i centrum som är källan, källan som var vattenfallen.En plats def

Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och teleg

Vi ville bjuda in lyssnaren till en politisk vandring, och på så sätt också till det som är vår metod, det vi försöker att göra. Den politiska vandringen är en övning i närvaro och detaljer. Stadsmiljön är en ”kollektiv bildningsbank” – som ett folkbibliotek, tillgänglig för alla. Vi bär alla på en naturlig ”normativ impuls” som styr hur vi förhåller oss till byggd miljö, vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vackert, fult, bra kvarter, dåligt område – “där skulle man inte vilja bo!” I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön. Vi använder den normativas impulsen för att kartlägga och göra staden begriplig. Men den står också i vägen för blicken, den behöver saktas ned, för att man ska få syn på det som egentligen finns där, och varför stadslandskapet ser ut som det gör. Det är det som är den politiska vandringens yttersta syfte, att sakta ner, att skärpa blicken, att se.Just den här politiska vandri

Vi kommer till Tunis med en taxi till medinan – den gamla islamska staden – från flygplatsen. Vi är väntade. Isabel och Selim öppnar sin dörr för oss. Vi kliver in i vardagen. In i bostadshuset. Vi tänkte i de avslutande delarna av vår serie från Maghreb dyka djupare in i de traditionella formerna för städer i Nordafrika och Mellanöstern, vilket också blir ett försök att förstå islams etiska principer. Islam är ”grannskaplig” när Koranens text läggs ut i förklaringar om hur man faktiskt ska agera i den fysiska världen när det gäller stadsbyggande.Bostadshuset är den viktigaste formen för islamska och arabiska städer. Husen har sammanfogats som tält, de gamla städerna har växt fram ur en nomadisk kultur. Teglet bär på ett minne av tyg. Tältduken blev tegelväggen, den vita. Väggarna som sammanfogar bostadshusen med varandra, den fjärde väggen ska skänkas till din nya granne. Väggen och muren i bostäderna är sammanlänkande, inte åtskiljande. Men vänder man sig ut mot gatan blir väggen, muren, en gräns. Som ski

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med Tunis inleder vi en tredelad serie om städer, politik och gestaltning i Maghreb, den delen i den arabisk-islamska världen som i sedan expansionen påå 700-talet är ”väst” – där solen går ned. Det är ett område med uråldriga handels- och karavanvägar från Nordafrika till Mellanöstern; med marknader som har bundit Medelhavet med Sahara och södra delarna av Afrika.Tunisien var ett franskt protektorat mellan 1882 och 1956, men landet och staden Tunis, har alltid sökt sina egna vägar mot progressivitet och reformer. Ännu i dag är Tunisien det enda landet som lyckades genomföra och behålla en demokrati efter den arabiska våren 2011.Tunis bär på många ansikten: den äldsta delen – Medinan – var länge en eftersatt och ohälsosam slum dit människor endast begav sig, av gammal sedvänja, under Ramadan. Idag är den ett världskulturarv med häpnadsväckande skönhetsvärden och spirande nya investeringar. Den franska staden – Downtown – som de nya makthavarna byggde efter 1880-talet står i stark kontrast: boulevarder och pro

Äckel. Nervositet. Melankoli. Passion. När städer förändras kopplas känslor till dessa förändringar. Om man då gör en karta över staden där man ritar ut dessa enskilda känslor, kan man i vissa tider ana trådar som löper samman, tvinnas till känslovävar. En stadens underliggande temperament, en färgskala, från dystert blått till nervöst rött, mellan kväljande svart och flegmatiskt gult. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är ingen hemlighet att Landskrona har mått väldigt dåligt under en tid. Arbetslösheten har varit hög, skattekraften låg och de sociala bekymren överhängande. För vår del drog Landskrona vår nyfikenhet till sig därför att det berättades om den som en stad med en närmast amerikansk typ av segregation: fattiga, arbetslösa minoritetsgrupper i centrum och mer etablerad och medelklassig befolkning i villaområden och stadsdelar runt stadskärnan.Men staden arbetar nu intensivt för att komma tillrätta med sitt prekära läge, för att få bort fattigdomen och kriminaliteten, gängen, i centrum och på Öster. Man kan visa upp lyckade satsningar på kultur och framför allt fotografi – och man har salufört sig till nya invånare med pengar och ambitioner med nybyggda bostadsområden vid havet.Det paradoxala är dock att den slitna och otrygga stad som Landskronas politiker och företagare har bestämt sig för att mota bort – också hade gett en del människor en andra chans, människor som kanske var uträknade på andra håll – just

Ett nytt avsnitt av podcasten Stadens syskonserie Var kommer du ifrån? En intervjupodd där vi träffar människor som vi är nyfikna på och pratar om deras hemorter. I det här avsnittet träffar vi musikern och låtskrivaren Tomas Andersson Wij, från Fruängen, slutstationen på tunnelbanans röde linje 14. Förorten som ritades upp på tre nätter av stadsbyggarna. Det blir en resa längs folkhemsförortens bläckfiskarmar, in i dess dunkla träddungar, öppna allmänningar och smala gångtunnlar, vidare till Hälsinglands fria stora skogar och sedan med de gröna tunnelbanevagnarna, med linje 14 in till storstadens lockande centrum – tidigt 1990-talet just när en stad i norra Europas utkanter börjar bli upptagen med sig själv på ett helt nytt sätt. Till The Capital of Scandinavia "bland de tvångsmässigt skämtande / bland ironiker och hämnare". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi gav oss ut i den stad som formas av stadens elit, den grupp vars beslut – eller avsaknad av beslut – påverkar många och kanske också den riktning som samhället tar. När det nya industriborgarskapet började formas i städerna på 17- och 1800-talet var det med en helt ny distinkt kultur och i deras spår också en ny stad. Vi tar oss till Villastaden på Östermalm i Stockholm där denna nya borgerligheten var både isolerad och progressiv. Staden var inte något de vände ryggen till, de ville och trodde att de kunde förändra den. Med filantropi och salonger.Stadens elit har alltid vandrat mellan isolering – i såväl villastäder mitt i staden som i de nya villaförstäder som skulle följa på dem när stadens tryck och oro blev för stor – och delaktighet. Men alltid på elitens villkor. När fabrikörerna, vetenskapsmännen och det kulturella etablissemanget i slutet av 1800-talet lämnade staden för platser som Wansee i Berlin eller Djursholm i Stockholm byggde de egna tågförbindelser, egna korridorer, för att kunna upprätth

Växjö växte ur en vägkorsning och en marknadsplats. Skogarna och sjöarna omger staden. Dess rutnät har täppts till med fondbyggnader i slutet av de raka gatorna. En stad som ett dockhus i vildmarken. Staden Växjö har sedan 1100-talet varit en viktig stad på det Småländska höglandets sydsluttning, en ämbetsmannastad, med residens och en kyrka som var biskopskyrka redan på 1100-talet.Det är en stad som balanserat mellan ordning och oordning –mellan ämbetsmannahögfärd och enkel öppenhet.Idag vlll Växjö vara en liten metropol – men kanske man återfinner de mest egensinniga urbana strukturerna i byarna. I Grönskåra, Sälgeryd, Uråsa, Berg, Lägan, Tolg, Fröseke, Tävlesås. I byarna slog den gröna vågen rot på 1970-talet och fortsätter att växa – bönderna har högt i tak i lantköken och har läst alla böckerna på sockenbiblioteken. Ibland reser de med de nya idéerna in till staden och utmanar ordningen.I Smålands mörker, i den isolering som präglat stadens historia, lever en stark anda av gör-det-själv. Den hörs hos Va

Mellan de medeltida husen i centrala Split löper ett hus från 1960-talet. Det lägger sig över gatan som en stadsport bort mot Split 1, 2 och 3: Staden som växte under den socialistiska staten Jugoslaviens första årtionden. I Split följer vi ett modernistiskt mellanrum som bygger hus som aldrig lägger sig i vägen för historien eller försöker utplåna den utan som rotar sig i rutnät från ett tusenårigt jordbrukslandskap och ramar in det medeltida, förstärker och ger det en ny mening. Modernismen är ibland hemsnickrad och utan manifest – pragmatiskt småskalig – och ibland noggrant planerad – schematiskt storskalig – men aldrig utan den lokala färgen.Split är Balkans mest Jugoslaviska stad. Jugoslavien var en stat som sökte mellanrummet mellan det kapitalistiska och det socialistiska. Människor kunde ta jobb i Kalifornien, som vår vägvisare Mislavs familj gjorde på 1980-talet, eller jobba på arbetarägda plastfabriker som också hade egna bussar och basketlag. Split bär på den här idén om mellanrummet, det gemensamm

På kullarna runt om i Sarajevo växer de illegalt byggda husen fram. De legaliseras efter hand av politiker som förväntar sig röster från de som byggt dem. Lojalitetsband binds i osäkerhetens spår. När vintern kommer eldar man med allt man kommer åt i husen, dimman som driver in över staden tvingar medborgarna i staden nedanför bergen att bära ansiktsmask.”Vi kallar staden Mordor på vintern”, säger arkitekten Hanna Cevilj. Vi träffar henne och hennes unga kollegor och vänner. Med ett hänsynslös uppriktighet tecknar de en mörk bild av sin stad. Men under denna uppriktighet växer tron på förändring. De har börjat organisera sig. Vi kallar dem balanskonstnärerna – de balanserar mellan sin egen autonomi, makten över sin egen framtid, men gör det inuti en korrupt administration och en rutten politisk kultur.Det är den här dubbla staden vi reser i. En stad som balanserar mellan nyfallen nysnö under de olympiska spelen 1984 och snövita gravar från inbördeskriget – även om de vill att vi kallar det vad det var: en agg

Marken rämnar under Tuzla. Saltet som har utvunnits under staden i hundratals år har gjort att husen och gatorna spricker sönder och sjunker. Det är stad av skuggor, närvarande genom att inte längre vara där. Den gamla gruvstaden söker fotfäste i turism, kultur och attraktioner, i de nya artificiella Panoniska sjöarna, som erbjuder saltvattendopp och solbad trots att Tuzla ligger sex timmars resa från havet. Gruvindustrin är till stora delar såld, privatiserad och uppstyckad och försörjer inte flertalet invånare längre.Men det finns ett allvar och en stolthet som aldrig lämnar staden. Under kriget på 1990-talet var Tuzla ”förnuftets röst”, den enda staden i det forna Jugoslavien där man inte valde en nationalistisk regim. Istället satte man heder i en bred legitimering av makten - muslimer, judar, katoliker, ortodoxa och andra grupperingar var med och fattade beslut. Man skulle inte vända sig mot varandra med våld. Vi träffar den gamle borgmästaren i Tuzla, Selim Beslagic, som gjorde kampen mot orimligheten i

Musikern och poeten Mattias Alkberg tar oss med från Tunastigen – en liten stadsdel byggd från slutet av 1960-talet och framår – till Svartöstan, en gång en kåkstad byggd från slutet av 1800-talet i skuggan av malmhögarna vid havet. Ett program om att skriva sin egen historia på en plats utan historia i Tuna, om att frysa och värma sig på elementen inne på Konsum, om att fortfarande drömma om skolans korridorer och vända blicken bort från de tennisbollsgula väggarna. Om att hitta en plats man inte trodde fanns, en gammal kåkstad, byggd illegalt av arbetare, Svartöstan. Att förändras helt av den platsen som tillät allt, en fristad. Och att med sorgsen blick se allt detta förändras utan att kunna göra något. Och om en gräsrotsrörelse längs norrlandskusten som borde begripas också av de som styr och pratar om Luleås framtid. Om det nu är en gemensam framtid för alla som man är intresserad av och inte bara mer av ordning och mer av dyrare. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är den första maj i Göteborg. Vi står på Masthuggstorget och hör partisansånger och Internationalen. Hela staden tycks klädd till fest. Alla verkar ha ett torg, eller ett tåg, att gå till. Men vad är en arbetarstad 2017? Vilka är arbetarna? Vem omfamnar solidariteten?Vi rör oss från de papperslösa migranternas osynliga arbete och rörelser genom centrala Göteborg, vi ser hur Göteborgsandan lagt grunden för en stad i tillväxt helt beroende av illegal arbetskraft, ser Göteborgsandan födas när pengarna från kolonialhandeln och den norrländska skogen kom till Göteborg för 300 år sedan, vi reser åter till borgerlighetens filantropiska förnekande av arbetarklassens existens, hittar årtalet när Göteborg börjar bygga bilden av sig själv som arbetarstad. Besöker Lilla Milano där SKF huserade gästarbetare efter andra världskriget och tar oss genom det heltigenom kontrollerade flödet på Torslandaverken på 1960-talet och ser stora bostadsområden växa upp för att förse den med arbetare. Arbete har alltid suttit ihop

Alldeles intill E4:an, vid avfarten Bredäng, ligger bostadsområdet Gulddragaren, som byggdes 1989. Det brukar kallas Guldish av de som bott där. I alla fall de som bodde där innan hyresrätterna såldes och blev bostadsrätter 2009. Namo Marouf, eller Lilla Namo, kallar det Guldish. Hon flyttade hit 1998, från Akalla. Gulddragaren ligger mitt emellan Mälarhöjden och Bredäng. "Jag var kluven", säger hon. Åt ena hållet låg Västertorp och Mälarhöjden, svenskt folkhem och uppvuxen villaförort, åt andra Bredäng, Skärholmen, Svenskt 1960-tal. Namo valde Bredäng och Skärholmen. Det som påminde henne om Akalla, om de öppna gårdarna där alla kände alla.Ungdomsgården i Skärholmen blev hennes tröskel bort från hemmet, tunnelbanan hennes frihetsväg genom staden.Vi pratar om att vara kluven mellan ett och ett annat, om gränser man inte själv styr över, om språket som man bär med sig och som reser längs tunnelbanans linjer och om orten, ordet som gör periferi till centrum, och om det där slottet i vägskälet vid motorvägen som