Stil

Gladys Deacon har förknippats med exceptionell skönhet, ett skarpt intellekt och en oerhörd charm. Men också med ett skönhetsingrepp som gick åt skogen. Gladys Deacon var en amerikansk kvinna som under det tidiga 1900-talet kom att bli omskriven, avbildad och omtalad av dåtidens grädda av författare, konstnärer och aristokrater både i Europa och USA. Hon beskrevs av många som exceptionellt vacker, med stora turkosfärgade ögon och en utstrålning som få. Till den bidrog ett skarpt intellekt, ett drastiskt sinne för humor och en sällsynt förmåga att kunna konversera med både män och kvinnor så att de blev alldeles till sig i trasorna.Men det som kommit att bli mest förknippat med henne, det är skönhetsingreppet som gick fel. Fast även om det injicerade paraffinet inte stannade på sin tänkta plats, på hennes näsa, så hindrade det henne inte alls från att leva loppan och på olika vis försöka uppnå sitt mål att gifta sig med den man som hon satte siktet på redan som 14-åring, hertigen av Marlborough. Något hon ti

Vi avslutar Stilåret med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått. I programmet träffar vi Eurodiscostjärnan Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Vi pratar också med fotografen Ewa Rudling som lärde känna artisten Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tar också en närmare till på kung Charles krona från 1969, då han kröntes till prins av Wales. Den var något utöver det vanliga. Och så pratar vi med Georg Ragnar Levi som har samlat på pärlblommor i över trettio år. Det är blommor tillverkade av små, glimrande glaspärlor som träs på tunn metalltråd och vars färgprakt och variationsrikedom kan vara anslående.Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

I dessa juletider ska vi inte ägna oss åt det söta och snälla, utan istället åt det salta och svarta och skräckinjagande som just nu har en sorts renässans, inte minst inom modet. Men inte bara. Många modeskapare har under den senaste tiden trålat i de mörkaste av vatten för inspiration till sina nya kollektioner. Eller snarare de har tittat en hel del skräckisar på film och tv. Designern JW Anderson släppte tidigare i år en kollektion inspirerade av filmen Carrie. Tv-serien Stranger Things har gett upphov till en drös så kallade "modemerch"-samarbeten, med allt från H&M till Balmain. Men det allra ruggigaste är kanske att den har fått ännu fler modeskapare att ta till sig hela den grälla 80-talsestetik som genomsyrar serien. Den senaste lätt skräckinjagande serie-succén Wednesday har även uppmärksammats för sin garderob. Titelkaraktären Wednesday Addams klär sig bara i svart, med mindre inslag av vitt och grått, och hennes klädsel har av modeskribenter utropats till stilförebild. Kulturjournalisten L

Hantverk har fått en renässans och intresset för att skapa med händerna är större än på länge. I veckans Stil ägnar vi oss därför åt allt från stickning och yxor, till keramik och fjädrar. I veckans specialprogram träffar vi textilkonstnären Anna Bauer och textila konsthantverkaren Hanna Åström, för att prata om "årets julklapp" det hemstickade plagget. Vi möter också yxmakaren Julia Kalthoff, som skapar täljyxor i sin verkstad i Stockholm. Vi ringer också upp keramikern Haider Mahdi för att prata om hans relation till leran. Och så gör vi ett återbesök hos Tim Mårtensson, Sveriges främsta fjäderman och Nordens enda plymmakare.Just nu kan man se Tim Mårtenssons fjäderkreationer i utställningen Mon Truc En Plumes på Handarbetets Vänners Galleri i Stockholm. Anna Bauers stickade verk visas på Kulturen i Lund i utställningen Knitstart My Heart. Julia Kalthoff är en av hantverkarna som har flyttat in sin verkstad på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm i utställningen Kraftverk hantverk i en ny tid.Veckans prog

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong. Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var i början av 1900-talet mycket ovanlig.Hennes smeknamn blev 'lAmazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär t

Under 90-talet skapade en ny stil inom modefotografi stora rubriker. Beniga modeller med blek hy, stripigt hår, utsmetat smink och butter uppsyn betraktades som solklara exempel på en missbrukarlook. "Knarkare säljer parfym", löd en rubrik i Aftonbladet 1996. Det är skamligt, kommenterade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Widar Andersson. Det som rörde upp känslor var en reklamkampanj där, bland andra, det nya stjärnskottet Kate Moss syntes. Modellerna i kampanjen beskrevs som unga, bleka och hålögda.Looken retade gallfeber på en opinion som började gasta om magra modeller, ätstörningar och glamorisering av drogmissbruk. Frågor ställdes om varför modevärlden skulle hylla drogmissbrukare? Heroinister! Drevet gick och luften gick så småningom ur looken.Men i början av november i år skrev tabloidtidningen New York Post en artikel med rubriken Bye-bye booty: Heroin chic is back, där det förklarades att 90-talets heroin chic-estetik håller på att göra comeback. Men, värt att påminna om om man är lite peti

Cynisk, sarkastisk och ytterst kvick i tanken var författaren Dorothy Parker. Men sin karriär inledde hon inom modepressen. Än idag är hennes namn synonymt med en lika skarp som sofistikerad stil. En nätt brunett, ofta klädd i grönt, med hornbågade glasögon, platta skor och med en förkärlek för mjuka och kryddiga parfymer. Så har Dorothy Parkers beskrivits. Men det som oftare brukar omtalas med henne, är hennes vassa tunga och förmåga att i skrift skärskåda sin samtid, alltid med en humoristisk underton. I år är det femtio år sedan hon avled, 73 år gammal.I det tidiga 1900-talet tillhörde Dorothy Parker den första generationen kvinnor som tjänade sina egna pengar. Sin yrkesbana som skribent inledde hon på den anrika modetidningen Vogue, där hon sattes att skriva bildtexter och där hon gjorde sig känd som något av en bråkstake. Snart förflyttades hon istället till den relativt nystartade tidningen Vanity Fair. Det var inte Dorothy Parker emot, hon hade hela tiden haft siktet inställt på att arbeta där. För Do

Yoko Ono och John Lennon ville skapa fred från en säng. Proust skrev sitt stora mästerverk liggandes i sin kopparsäng. Och kanske sov skådespelaren Sarah Bernhardt i en likkista. Ja, mycket har hänt i våra sängar. Där har mode, konst och litteratur skapats, där har människor umgåtts och älskat och där har protester och politik tagit form.Under andra världskriget ledde Winston Churchill Storbritannien från sin säng, under Shakespeares tid var sängen en plats för gemytligt umgänge och om man tillhörde den exklusiva skara VIP-gäster som fick vara med när Frankrikes kung Ludwig den 14:e tumlade ur sängen klädd i nattskjorta, ja då hade man dragit en riktig vinstlott.I veckans program tittar vi närmare på en rad händelser som ägt rum i sängen och sovrummet. Vi berättar om Yoko Ono och John Lennons två veckolånga sängstrejker för fred 1969. Vi lär oss mer om konsten att mangla lakan, ett hantverk som allt färre behärskar. Vi pratar med konstnären Elin Wikström som tillbringade tre veckor till sängs i en matbutik i

Shorts med många fickor, t-tröjan instoppad i linningen, stora överskjortor och så klart fotriktiga skor. Länge ansågs pappagarderoben inte moderiktig, men något har hänt för nu hyllas pappastilen. Med anledning av helgens stundande farsdag-firande tar vi tillfället i akt och synar pappan i sömmarna. Eller iaf den klädsel som kommit att associeras med män som blivit fäder. Det var för några år sen begreppet "Dadcore" fick fäste i modevärlden. En look inspirerad av äldre generationers män som gett upp sina försök att hänga med i modesvängarna då de blev föräldrar och pappalediga, och därmed blev tvungna att handskas med små barn utan koll sina olika kroppsvätskor. Män som istället bejakat kläders praktiska värden och komfort.Länge var denna typ av klädsel hånad. Men för några år sen blev den istället trendig, i samband med att en stil vid namn "normcore" slog igenom. Plötsligt började långt fler än fäder klä sig i plagg som tidigare kallats fula.Till exempel så blev den så kallade pappaskon populär, den högs

För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid. Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster

Chockrosa. Ärtgrönt. Solgult. Havsblått. Och ännu mer rosa. Starka färger smyger sig alltmer in i modet. Eller smyger och smyger. Flera modemärken saftar nu på med färg som aldrig förr. Somliga menar att den nya färgfrossan har med pandemin att göra. Då behövde man en extra boost och vad kunde vara enklare än att pigga upp sig genom att börja bära lite mer färgglada kläder? Fenomenet fick snart ett namn dopamine dressing, det vill säga kläder som sätter fart på signalsubstanserna i centrala nervsystemet och därmed får oss att må bra.Rött, orange och gult sägs vara extra bra på att få oss att bli mer sociala, medan blått och grönt får oss att tagga ner. Huruvida det går att vetenskapligt bevisa att just färgglada plagg funkar på det viset är lite oklart. Det skulle ju kanske lika gärna handla om ett inlärt beteende. Men klart står att intresset för både kläder och inredning med sprakande färger är på uppgång. Inte minst syns det bland de flertalet modemärken som just valt att satsa på en ny gräll signaturfär

Solbrända, tatuerade eller muskulösa. Men nästan aldrig håriga. Den nakna ryggen har ofta exponeras inom det kvinnliga modet, mer sällan inom det manliga. Fast kanske håller det på att förändras? Trenden med att visa upp en naken rygg har gått fram och tillbaka inom modet. När det skett har det ofta betraktats som skandalöst och sexigt och därför också, som helt oemotståndligt. Men även den blottade ryggen i modet ofta (men inte alltid) har varit förknippad med något förbjudet, har den alltid varit mer okej att visa upp än framsidans bröst, men chockeffekten har varit liknande. Och det oavsett om det varit 1910-tal, 1950-tal eller 1990-tal.Länge har den exponerade ryggen förekommit bland kläder för kvinnor, medan herrmodet så gott som alltid hållit den gömd. Men en förändring kan kanske vara på gång. För idag har herrmodet svängt, en smula i alla fall, mot en mer androgyn stil där skådisar och artister som Harry Styles och Timothée Chalamet väcker uppmärksamhet på röda mattan genom att bejaka en mjukare oc

Hennes motto löd "Always yes, Caresse". Att hon var först med att ta patent på bh:n är inte ens det mest spännande med Caresse Crosby. Hon kom att bli den förlorade generationens litterära gudmor. Caresse Crosby kunde kalla sig själv såväl uppfinnare, förläggare som författare. Hon föddes 1891 i en av Bostons bättre bemedlade familjer. Då var hennes namn Mary Phelps Jacobs, men när hon skulle börja publicera sin poesi ville hon göra det under ett mer storslaget namn. Det första förslaget på namnbyte var Clytoris, men det fick hennes hund istället heta. Valet blev Caresse, efter engelskans ord för smekning.Redan som ung märktes Caresse Crosbys handlingskraft. För att slippa klä sig i korsett konstruerade hon själv med näsdukar och sidenband en egen BH. En uppfinning hon 1914 blev den första att i USA ta patent på. Långt innan det var socialt accepterat skilde hon sig, för att följa sitt hjärta. Hon gifte om sig med den något yngre Harry Crosby och flyttade till Paris. Med maken kom hon i den franska huvudstad

Hon trollband med sin säregna röst, mörka musik, sitt utseende och sin stil, men artisten och modellen Nico hatade mode och att vara vacker och blond. Hon ville skapa sin egen musik. Christa Päffgen (1938-1988), som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. När Nico på 1960-talet syntes i Andy Warhols filmer och sjöng med bandet The Velvet Underground tyckte många att hon var det vackraste de någonsin hade sett med sitt långa blonda hår med lugg, höga kindben och cremevita, skräddade kostymer. Om det finns en skönhet så universell att den är obestridlig, så ägde Nico den, sa en person om henne.Själv hade Nico ett ganska kluvet förhållande till sitt utseende, som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Att hon blev en 1960-talets stora stilikoner kan tyckas ironiskt eftersom hon, enligt John Cale från Velvet Underground, hatade mode och hatade tanken på att vara blond och vacker. Ytligheten i det hela var något hon störde sig på. Nico v

Många närde en dröm om ett 2020-tal som skulle leva upp till det glada 1920-talet. Kanske var det inte främst cocktails och charleston som lockade, utan snarare en längtan att få se ljust på framtiden. Korta klänningar, fest och klackarna i taket. Pandemin var (nästan) över och det förutspåddes att 2020-talet äntligen skulle smälla till och ta fart, precis som under det så kallat "glada 1920-talet". Men puiffff så gick luften ur den drömmen. I alla fall tillfälligtvis.1920-talet präglades av att det första världskrigets och den brutala 'Spanska sjukan' fått sitt slut. Gamla imperier i Europa hade fallit och ersatts av demokratier. Kvinnlig rösträtt infördes. Modet blev ledigare, och billigare. Frihet och framsteg, det var melodin. Så kanske var det inte så konstigt att, hundra är senare var förhoppningarna på 2020-talet stora.Men decenniet hann knappt börja innan den nya globala pandemin tvingade alla att tvärbromsa. Och så fort man hade fått bukt med pandemin (eller i alla fall skydd mot den i form av vac

Hon skulle egentligen bli hemmafru. Men likt en fjäril kom Hanae Mori att transformeras till världsberömd designer och bana väg för japanskt mode. Men idag har många glömt den banbrytande pionjären. Härommånaden avled Hanae Mori, 96 år gammal, och kunde minst sagt se tillbaka på ett händelserikt liv. På 1950-talet bröt hon mot rådande konventioner när hon trots man och barn insisterade på att fortsätta jobba. Hon ville helt enkelt inte vara hemmafru. Det var jag i en månad, det räckte, som hon förklarade. Istället gick hon en sömnadskurs, startade en anspråkslös ateljé men som under kommande decennier kom att växa till ett världsberömt modehus.Hanae Mori fick resa jorden runt, äta middagar med både kungligheter och världskändisar som hon skapade kläder åt. 1977 blev hon som första japan invald till La Chambre Syndicale de la Couture Parisienne och fick därmed rätten att kalla sin design för haute couture. Men redan decenniet före hade hon tagit New York med storm. Hennes modeskapande hyllades under rubrike

Att gå ut och äta har förstås alltid handlat om mer än bara maten som serveras, men frågan är om någonsin varit så fixerade av restaurangens mode, miljö och stil som nu. Den som söker most instagrammable restaurants får mer än nio miljoner träffar och tips på ställen i New York, London, Madrid, Sydney och Dubai ja, i hela världen som är Instagramvänliga. Tidningar och sajter som vänder sig till krögare och caféägare ger därför idag tips om belysning, inredning och hur maten ska vara upplagd för att uppmuntra gästerna till att fotografera sina måltider och sprida dem vidare. Ett återkommande råd är vilken sorts lampor som ger vackrast ljus, men även knep för att göra tex toaletten mer fotogenisk är inget ovanligt.I veckans Stil beger vi oss in i restaurangens värld, men berättar mindre om maten och desto mer om serveringarnas allt mer genomarbetare estetik. Bland annat om hur modehus i marknadsföringssyfte startat upp sina egna restauranger och cafén.I inredningen av en restaurang har utsmyckningen en centr

Långt före det blev modernt att prata om hållbart mode, så pekade Kathrine Hamnett ut branschens baksidor. Den brittiska modeskaparen sågs länge som en ganska jobbig person att ha att göra med. Tröjor med inte sällan politiska texttryck har blivit synonymt med Katharine Hamnett design. Mest känt blev "Choose Life", men även "Be Anti Racist" och - ett tryck som skulle kunna sammanfatta Katharine Hamnett själv - "Make Trouble - Question Everything"- har också prytt hennes t-shirts.Tröjtrycks-idén väcktes när hon 1984 bjöds in att träffa Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher. Katharine Hamnett ville ta tillfället i akt att protestera mot att Storbritannien tillät amerikanska medeldistansrobotar (så kallade Pershings) att placeras i landet, och det skulle hon göra med hjälp av just en tröja med tryck. Kuppen lyckades. Hon blev fotograferad när hon skakade premiärministerns hand - klädd i en stor tröja med trycket 58 % Dont Want Pershing i jättelika bokstäver. Bilden exploderade över all vär

Stora schabrak till byggnader utanför stadskärnan, skapade för shopping och inte mycket mer. Köpcentrumen har fått utstå både spott och spe. Men har också bidragit till såväl kultur som klädstilar. Egyptierna har pyramider, kineserna har en stor mur, britter har felfria gräsmattor, tyskar har slott, holländare har kanaler, italienare har stora kyrkor. Och amerikaner har köpcentrum. Med de orden beskrev den amerikanska professorn i historia Kenneth T. Jackson kulturskillnader. Men ofta har just köpcentrum kommit till korta. Men ska de verkligen dissas, så hårt?I veckans Stil beger vi oss in i shoppingcentrets värld. Vi ringer upp författaren Alexandra Lange, vars bok Meet Me by the Fountain: An Inside History of the Mall nyligen publicerades, för att prata om ett nytt kulturellt fenomen som köpcentrumet skapade på 1980-talet. Nämligen hur shoppingcentret för vissa artister blev en given konsertlokal. Vi beger oss också till Malmö för att besöka köpcentrumet Entré. Med Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblads bi

Hon har kallats för New Yorks första punkare, radikal proto-feminist och inte minst dadaismens moder. För "Baronessan Elsa" var en pionjär när det kom till att göra konstverk och kläder av skräp. Översvallande, intensiv, nyfiken, djärv, okonventionell, skamlös, aggressiv, bitsk, påträngande, experimentell, chockerande och bråkig. Så har konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven, eller Baronessan Elsa som hon också kallades, beskrivits. Hon införde konservburkar i konsten före Andy Warhol, använde mat som accessoarer före Lady Gaga och skrämde vettet ur många av sina samtida kollegor, inte minst män, genom sin färgstarka och rättframma stil. Att skapa kläder av upphittat skräp var något hon var banbrytande på.Länge har hon stått i skuggan av dadaismens stora stjärna Marcel Duchamp. Han var faktiskt hennes granne i 1910-talets New York och blev hennes vän och konstnärskollega. På senare år har allt fler börjat uppmärksamma den excentriska Elsa von Freytag-Loringhoven och istället pekat ut henne som den första a