Staden Podcast

Sjukhuset är också en arbetsplats. I det här specialavsnittet av Staden träffar vi sjuksköterskan Beatrice Akkoc, arkitekterna Birgitte Gade Ernst och Urban Blomberg för att prata om vad en sjuksköterska kan förvänta sig av sin arbetsplats, vad en arkitekt kan göra åt det och hur man tänker när man får chansen att rita bett helt nytt sjukhus.Staden special är ett samarbete mellan podcasten Staden och Arkitema. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lunds hus döljer hemligheter, vad som först träder fram är kanske inte det som präglat staden mest.Bakom de danska medeltida gatorna har gömt sig en industristad med verkstäder, och tryckerier.Bakom höga teglade murar finns allmänningar, och gemenskaper.Lund kan erbjuda rum avsides allt brus, där man kan få sitta med sina smala böjelser och begåvning i sällskap av likar.Det skulle kunna innebära en förödande stagnation för en småstad – om inte denna stad hade en väl inarbetad ordning och en erfarenhet att slussa 10-000 tals nya människor, varje år, in i nörderig, studier och märkliga ritualer.Lund är en tidsrumslig kub, en märklig behållare där många livsbanor krockar och sammanförs med varandra: ett företagens och akademins Lund, de småcelliga bostadskvarterens Lund och musikens Lund – men alltid med universitetet som en närvarande och tongivande Stat i staden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att en stad har gränser har länge ansetts själv klart och nödvändigt. Stadsmuren från äldre tider skapade en gräns som både var ett försvar och juridisk linje, som definierade rätt och fel, medborgarskap och främlingarMen stadens gränser är också otydliga, diffusa och ibland är oönskade. Städer som hamnar på gränser, gator som drar upp gränser, landskap som upphäver dem, makthavare som av instinkt stänger in det oönskade med nya murar.I föreställningar om den öppna staden ska det inte finns några gränser, där skulle det kreativa och levande med stadskulturen kunna ske genom ett slag ekumentiskt utbyte över gränsen mellan olika kulturer, etniciteter, religioner och ekonomier.Idag är gränser på väg tillbaka, de planeras grindsamhällen och byggs glasdörrar och skyddssystem – en urban gränsdesign – för att täppa igen den gråzon mellan privat-offentligt som framför allt modernismen gärna lämnade öppet.Vi vandrar längs stadsgränser i detta avsnitt, från medeltida oblattunna stadsmurar, till hamnens gräns mot havet,

Staden vid Wisłas mynning är en gränstrakt och en motsatsernas plats. En stad som skurits av och lappats ihop många gånger, som byggt sin idé på motstånd och öppenhet, men också på våld och utträngning. Stadens karta är en karta över enskildheter, som bär sina lager nedåt. Den unga staden förgjordes på 1400-talet, på samma plats föddes Europas största fackföreningsrörelse Solidaritet – som startade östblockets befrielse från Sovjet. Ordet frihet vibrerar fortfarande, hela vägen in i fastighetsförädlarnas copy-texter.I den nedre staden hoppades Polsk-Litauiska riket på stora saker – förhoppningar som blev till ny-gotisk tomhet.I Langfuhr/Wrzészcz föds Günther Grass – och skriver fram en by där allt kan hända och kanske också har hänt. Alldeles i närheten vrider Hanemann, den tyske obducenten i Stefan Chvins roman, på sin mammas porslinsfigurer och undrar om de bär ett motstånd – eller "en godmodig fräckhet att ignorera makterna"?Lite som Gdansk har haft för vana att göra. Hosted on Acast. See acast.com/privacy

Vi ville bygga en stad, bit för bit med gatan som element: Nygatan, promenaden, cardon, återvändsgatan i Fez Medina och i efterkrigstidens förstäder.Upproret mot klasskonflikternas gata och mot konsumtionsgatans tvång.Gatan som motstånd. Gatan som sanningssägare.Vi kommer bygga en stad med gator i detta avsnitt – och sen kommer vi att förstöra den .Kriget är här – alldeles nära oss. Vi pratar om städer och krig.Kriget har blivit urbant – men hur och varför klev det in från fälten, lämnade sina belägringar, och gick in på gatorna i staden? Finns det ett stadens motstånd som kan stoppa förstörelsen? En krigets återvändsgränd? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Man blir ofta stående i slutet av en gata vid en kant, eller en trappa, i slutet av en brant i Sundbyberg. Man kan snabbt ta sig från järnvägens dunkande, Sturgatans stadslivlighet eller motorledens entoniga sus till tystanden. Man ser långt från balkongerna i Hallonbergen och Ör. Man kan gömma sig på höjderna i Storskogen och Rissne.När Sundbyberg la ut sitt rutnät över bergknallarna i slutet av 1800-talet fylldes det aldrig till bredden. Först 1942 kom funktionalismens lamellhus och la sig tillrätta i rutnätsterrängen. Den öppna staden skrevs in i arbetarstadens rutnät. Eller som Ragnar Thoursie formulerade det i Sundbybergsprologen, skriven till stadens 25-års-jubileum 1951:"Över tidens sus i tallar, över årens flykt på fjädermolnets vinge bred och stark, trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. - Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet."Hasse o Tage har besjungit Sundbyberg, Allan Edvall likaså, med

Vi har gjort 131 avsnitt av podcasten Staden sedan 2013.det här 132 avsnittet kommer att– i säsongens anda av att se bakåt i väntan på det som kommer framåt – samla sådant som dykt upp under några av de 131 tidigare.Och kommer att koncentrera oss på ljud som vi spelat in och musik som sitter ihop med platserna vi varit på.Alla städer bär på en känsla som är svårt att fånga. En rörelse strax under ytan. Men inte en osynlig rörelse, utan en fortplantad, en sorts puls och en sorts underström som formas av - i spåren av - människornas rörelser och byggnaderna och platsernas volymer, håligheter och form. Man kan lyssna sig till denna underström. Genom ljud i staden och genom musik.Vi tänkte försöka göra det.En vandring genom städer och denna känsla. Med ljud och musik till hjälp. Ljudet som märkesljud - något som bara finns där i den staden eller i alla fall något som präglar den och musiken som en sort metaforiskt ljud från staden. Välkomna till en väv av inspelade ljud, berättelser och musik. Hosted on Acast. Se

Vi har väntat med att besöka Umeå Det kändes som staden hade fullt upp med sig själv en tid. Den skulle visa upp sig, förändrad, snön skulle brinna. Samtidigt pågick då, för 8-9 år sedan kanske den mest intellektuellt välinformerade debatten om stadsförnyelse i Sverige, kritisk, arg, avancerad och akademisk.Man diskuterade frågorna i studiecirklar – t.ex. Erik Bengtssons texter -– proppad med begrepp från amerikansk kritisk teori om gentrifiering och redlining. Det där kulturhuvudstadsåret 2014, delade Umeå med Riga -Riga hade 100 miljoner mindre i budget, men arrangerade ändå VM i körsång, men rent materiellt, fysiskt, bebyggelsemässigt hände ingenting – man hade hoppats på ett nytt konserthus… framtiden måste alltid vänta lite i Riga.Samtidigt vrålade Umeå in på den europeiska scenen, en stad på steroider från Balticgruppen, och i bakgrunden stod kritiker, aktivister och stadsmedborgare och visste inte vad man skulle göra åt denna synlighet, denna frontning av staden som t o m hade annekterat stadens välkä

Man kan tänka att monument i staden har funnit lika länge som staden självt. Till viss del är det sant. Men länge hade inte alla tillgång till minnets ikoner. I själva verket är monument i offentligheten en ganska ny företeelse, först i slutet av 1500-talet restes monument på platser dit allmänheten hade tillträde. Den framväxande borgarklassen i Italien o Tyskland ville att monumentet skulle bli en naturlig del av det offentliga rummet.Tidigare, under antiken, hade statyer och porträtt av viktiga personer och familjer snarare befunnits i hemmen, eller i särskilda minnestempel.Minnet var ett rum som hölls vid liv genom väggmålningar, mosaiker på golvet, skulpturer.Men misshagliga personer, ofta tidigare kejsare – kunde också bli straffade med att raderas från minnet, damnatio memoriae, då ordnades rummet om: namn ströks, ansikten försvann, statyer förlorade sina näsor eller huvuden. Men sedan klev Monumenten och minnesmärkena ut i stadsrummet, och har de haft en märklig urban attraktion: Stadsplaneringen har

1975 räddades Faluns unika trähusbebyggelse. Staden blev då ett pilotprojekt för det Europeiska byggnadsvårdsåret. Men när man går längs de långa raka gatorna i Falun idag ska man hitta spår av sjuttio- och åttiotalet som förvånar. Radhuslängor som tycks flyttat in från en förstad anno sjuttiotal, och längs affärsgatorna och på torgen, postmoderna byggnader från sent sjuttio- och åttiotal. Staden räddades – det är sant – men den upptäckte också konsten att anpassa, att använda historien för att bygga nytt.Det här avsnittet är ett detektivavsnitt. Vi söker spår från den mentalt närvarande men industriellt frånvarande bolaget som en gång hette Stora Kopparberg. Vi får besöka arkitekten Jack Hanssons egen villa, där det döljer sig något i källaren. Vi följer bergsmännen i spåren ut från staden, runt Varpan, sjön i norr. De en gång så mäktiga som tog strid för att Staden Falun aldrig skulle bli byggd och behöll sin landsortskatedral trots att staten byggde en ny åt de nya stadsborna.Falun klär sig i många dräkter

Järnvägen förändrade allt. Det finns nästan alltid ett före och ett efter järnvägen. Platser som inte fanns tidigare steg ur träsk och skogar, gamla städers centrum flyttades. Järnvägsstationerna blev fantasifulla drömmar om en större värld.Vi följer järnvägens historia in i städerna från sekelskiftet 1800 fram till idag. Tyska ingenjörer som bygger en järnväg som ett vapen in mot Osmanska riket, kupén som en "europeisk ångestupplevelse", Pär Lagerkvist i Växjö och resecentrumet, en av Sveriges vanligaste platser – som föddes 1982. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Livet börjar på marken. Staden börjar med marken. Det här avsnittet handlar om hur denna mark mätts upp, sålts, fördelats, hur man har förhandlat om den, vem som har sagt sig äga den, hur den använts som fördelningspolitik och maktinstrument. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi står på toppen av platåberget Billingen i Västergötland. Vi står med ryggen mot väster och blickar österut. Skövde breder ut sig nedanför. Vi ser ut mot Vättern. I den dal som är Skövde rinner en å, Ösan, en biflod till Tidan lite längre bort som rinner genom Tibro, upp mot Moholm, norrut mot Vänern Ullervad, och Mariestad. Bakom oss, nedanför bergets andra sluttning ligger låglandet, vattenmarkerna, Hornborgarsjön, Varnhem, Axvall, ett deltaliknande område som bildats efter istiden. Bortanför det Skara. Det är vårt landskap.Det här är en resa genom ett konkurrensen och det ömsesidiga beroendets urbana landskap. Det finns ingen given centralort, även om de alla tre under historiens gång har tagit på sig den hatten.Här ligger, helt nära varandra: Skövde Mariestad, Skara.Centralorten, militärens, högskolans  och inte minst västra stambanans Skövde nedanför oss, där alla bussar och tåg tvinnas samman kring ett resecentrum.Industristaden och historiskt länets administrativa makt i Mariestad, vid Vänern, dit T

”Det gamla vill inte dö – det nya kan inte födas”, skrev den italienske filosofen Antonio Gramsci en gång under mellankrigstiden om sin epoks slitningar.Vi befinner vi oss likaledes i en mellanperiod. Där inte minst staden har hamnat i kläm. Mellan det levda och det optimerade, mellan det unika och det generiska, mellan det analoga och det digitala. Konflikten blev helt akut med pandemin. Vad ska vi ha staden till? Som kommunikationsverktyg? Som platsen där vi meddelar oss med varandra? Vilka kanaler kommer att överleva när stadsrummet eventuellt kan bli bebott igen?I detta avsnittet om kommunikation, information och språk gör vi en resa, en stor fundering, kring staden som plats för meddelanden, samtal och meningsskapande genom byggd miljö, skyltar, pappersrullar, tecken och dialekter. Från graffitti och boktryckarkonst, via typografiska koder, till barns och ungdomars sökande efter tilltal och mening i stadslandskapets utkanter. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Eskilstuna tycks varje nytt lager försöka glömma det som kom innan. Som om man aldrig kan kliva ner i samma fors två gånger. Den hantverksstad som ligger längst inne i staden har under 1900-talet höljts i muskler och sot från idén om arbetarstaden. Den stolta fristadens mästare slipade knivar, skalpeller, spik, åderlåtningsjärn, nålar, filar, rakknivar, klensmide, måttsatser och urverk.Omsorgsfullt formade ting, lagda i askar. Men på torget i Eskilstuna restes vid 300 års jubileet 1959 en staty över två smeder mes vällande muskler och stora släggor. Idag flyr man på samma vis arbetarstaden, men man vände inte åter till det där klena, sirliga, vassa, utan söker åter göra något som skymmer historien, skuggar den med nya stora hus.Eskilstuna är en tillflyktens stad. Arkitekten Sigurd Lewerentz lämnade funktionalismens strider i Stockholm och köpte sig en fabrik här, började göra spagnoletter och lås, granne med en urmakare. Under fristadsåren på 1700-talet kom de gesällbrevslösa entreprenörerna och startade si

Vi upplever sällan rent mörker i staden. Det vi ser är skuggor, strålkastare, upplysta kvällshimlar. Natten i den moderna staden är olika schatteringar av mörker. Natten är kanske mer en känsla, det kan vara rädsla, lockelse, något man måste gå ut i, för att arbeta, för att man är hemlös, något man vill gå ut i för att upptäcka, för att roa sig. Det finns mycket forskning om den urbana natten och det som de flesta konstaterar är en kontinuerlig expansion av dagen in i natten.Men trots att vi inte ser mörker längre, inte kan uppleva stjärnhimlen, så behöver vi betrakta natten som en egen biotop, en egen atmosfär, en nödvändigt, levande mörker.För det ”ohållbara” i vår situation gäller inte bara klimatet, naturen, geologin – vi har även förstört mörkret och natten. Och gällande natten är det kanske även svårare att veta hur vi ska agera, för därinne gömmer sig krafter vi har tappat språket och förmågan att leva med utan att ständigt ”belysa”.Det är därför vi ännu inte kunnat utforskat natten i egen rätt. Hoste

Ett konstverk kan vara ett fönster ut från den trånga kammaren, till andra tider, andra städer och nya tankar. I det här avsnittet går vi in genom fyra konstverk, till de tider, de platser, de städer, de människor, de sätten att se världen som finns där:Rörstrand av Erik Hallström, målad 1918, som visar Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm i mörker, sot, arbete, porslinsskärvor, eld och med lager av historia sedan 1726. Hänger på Stockholms stadsmuseum.Mitt i Sverige av Peter Tillberg, målad i början av 1970-talet, en stilla förstadsgata med egnahemshus från 1920-talet, där ett hål har slagit upp i gatans mitt. Hänger på Länsmuseet i Gävle.Citta Ideale – tre målningar av den ideala staden med utgångspunkt i staden Urbino, Italien, målade på 1480-talet. Målningen finns i tre olika utföranden och har sett som ett slags intellektuella kulisser, tankeverktyg för att söka en bättre stad. Hänger på Walters Art Museum i Baltimore, på Galleria Nazionale delle Marche i Urbino och på Gemäldegalerie i Berlin.Vy över De

Många mellanstora svenska städer har gjort sig bekanta för EN sak, en industri, ett idrottslag, ett vackert byggnadsarv, en brutal rivningsvåg och modernisering. Med Gävle gäller det omvända. Staden kan visa upp allt detta! Och har många olika ansikten som visar sig när man borrar i dess förflutna och rör sig i dess stadsdelar. Samtidigt är Gävle på flera sätt en delad stad: stadsdelarna är distinkta, den borgerliga rutnätsstaden från tidigmodern tid har varit en annan verklighet än arbetarhusen på Brynäs och bruksmiljöerna i Strömsbro.Hamnen har varit riktad utåt mot världen, men de rika köpmannafamiljerna har stängt om sig och bevakat sina maktpositioner. Gävle, den enda medeltida staden norr om Dalälven, har varit bondehamn, handelscentrum, residens och skolcentrum – och kanske den industristad som tydligast tog steget in i eran för en ny kulturekonomi – när en experimentell musikscen och Folkteater mötte etablerade borgerliga institutioner i behov av förnyelse på 1980- och 1990-talen och fyllde de gamla i

Det mest dystopiska med vår coronaperiod är kanske att vi inte får komma samman, inte får samlas, inte använda våra gemensamma rum, gator, konsertsalar, fotbollsarenor, torg. Staden är ett kollektiv av rörelser. Staden talar med en kollektiv stämma, som sociologen Johan Asplund har uttryckt det. Det finns ett ”vi" och ett ”vår", som är stadens pronomen.På så sätt har tider av isolering, distansering, tagit ifrån staden mycket av det som präglar den. För folksamlingarna skapar mening – utspridda människor som får syn på varandra kan bli ett radikalt vi i protesternas eller strejkernas spår, eller en lokal berättelse om kvarteret och dess gator, eller som ett symboliskt medborgarskap kring ett fotbollslag. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Verkstadsön i Motala ligger mellan Göta kanal och Motala Ström. Kanalen som formade och anlade köpingen, strömmen som drev Motala Verkstad. När Motala köping med sin idealplan, den solfjädersformade ritad av Baltzar von Planen blev en avkrok, blev verkstaden, ett stenkast bort men inte en del av köpingen den snabbast växande industrin i landet och fröet till hela den industriella revolutionen. Joles Verne lät fören på Nautilus komma från Motala Verkstad i Sverige.Motala är rörelser. Rörelsen Mellan borgerlig besvikelse och tekniska framsteg mellan stilla bakvatten och forsande strömmar. Och frön till nya rörelser till industrialismens långa svepande rörelser under 1800-talet och till egnahemsrörelsen, den alltigenom omvälvande iden om arbetarnas egna hem Motala köping blir också en del av de rörelser som är arbetarrörelsen, folkrörelsen och idrottsrörelsen. En stad som växer ikapp sina egna ideal och bygger en ombonad plats i brunt tegel. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.